SYDAFRIKA 2009 - FINAL INPUT FROM CHRIS

Final Input from Chris:
"Well, all good things come to an end eventually. What we then have is our good memories of wonderful times with our friends and a whole bunch of great photographs to peek at when we try to get closer to the feelings and experiences we had while out in the African bush, or veld as we call it here. I am quite lucky, I can go out there fairly regularly, but for my Swedish friends that is more difficult and such a visit to the splendour of the savannahs requires planning long in advance, and, obviously the obligatory saving of ones resources, as these visits can be quite costly. For me, even better than the photographs, are the wonderful trophies we prepare from the animals we hunt and display on our walls. This is no disrespect to the animal, but quite the opposite in my view, as the animal will be admired and remembered for many a year for the challenges and tests it presented to us - many of which we pass, but some we fail as we are merely human.

So, as I said, the physical part of this trip came to an end for me when I dropped Gunnar, Seved, Henrik and Alex at the airport for their flight back to the north. Again I had that feeling of sadness one has when saying goodbye to friends that you will probably not see again soon. However, the sadness is soon over when I realize that there will be more such trips to the veld with these friends - I know this because I am now certain that Africa has crept into their souls.

Enough philosophizing for now. Let me report on my perspectives and experiences from this hunting trip. What was clear to me during this trip was that Seved and the boys were able to fit right in from where they left off last year and adapt back into the environment once again and continue forward with some great successes. I see that hunting is in their blood and they enjoy the challenges and thrills immensely, and I sincerely wish that lasts well into the future for them. Gunnar, who was on his first real hunting trip to SA (although I had walked him and very nearly bagged a good Kudu 2 years back), seemed to have the same issues that the Wiklunds had had on their first trip. Its not easy hunting here as the conditions are never as perfect as one learns about during hunting course, and if one applies too much effort to get the perfect shooting situation you will miss many opportunities and not achieve your goals. Gunnar, for whom I have great respect as a hunter and shottist - he proved his prowess time and time again - was on a serious learning curve and adapted really fast. What I admire very much is that Gunnar decided right away what he wanted to hunt, and being Gunnar he chose the most difficult - the ‘Grey Ghost', or Kudu as we call it here. During his long walks with Simon, his guide, he had quite a number of opportunities on lesser animals but stuck to his guns on the Kudu. After 3 days of hunting Gunnar was getting a bit more desperate and I took pains to advise him that a Kudu is not something that comes one's way often - in fact in all my years of hunting I have had very few opportunities for a nice bull, none of which has yet resulted in success. I wanted Gunnar to know that one should not be too disappointed should one not achieve success on this one trip. He came close to a bull on one or two occasions but initially the opportunity to take the shot never presented itself for the reasons I mentioned earlier. When the opportunity came the shot was taken, we were standing a few kilometers away and heard it, two shots, we were convinced. However, and you would have read of this in the Swedish text, the animal managed to escape. We tracked it for the rest of the afternoon and for nearly six hours the following day but eventually lost the spoor. This is the situation we hunters dread the most, but for all hunters it is not a question of ‘if it happens to one' but more a matter of ‘when....!' - as it does and will happen, this is not a perfect science. Gunnar was very disappointed. But next time we will bag that Kudu.

To talk further about snakes, spiders, rhino charges, impressive thunderstorms, those animals we shot and died quickly, and those that got away, the great shots at a good distance, the skill of our guides and trackers, the baobab trees, the peace one feels in the African bush....etc., would be pointless as these incidents have been described clearly by Seved and the boys in this blog. So enjoy the read, and dream of when you may be fortunate enough to undertake such an amazing adventure. Seved can advise and guide you on how to plan and achieve this, I am sure.

Best regards to all.
Chris Skinner"

SYDAFRIKA 2009 - DAG 8

Dag 8.
Under hela natten pågår åskan. A real Thunderstorm. Vid 06.30 på morgonen kommer en smäll som får oss alla i hela campen att vakna upp. Det var nära. Med ovädret kommer ett välbehövligt regn för växterna och därmed djuren inför deras vinter som inträder i slutet på Maj till Augusti. Gerhart som äger Campen/Ranchen som vi bor och har jagat på, säger att 30 mm regn ger utrymme för gräset att växa upp några centimeter och bli grönt, vilket i sin tur medför att överlevnaden för djuren ökar mycket. Under natten kom det ca 10-15 mm. På området har Gerhart låtit sätta upp sju stycken solcellspaneler som driver vattenpumparna i de borrhål de har för att fylla upp vattenhålen för djuren. I vattnet som pumpas upp tillförs mineraler, medel för att öka aptiten m.m.

Vi fortsatte morgonen med att packa ihop vårt bagage och djuren med tillhörande troféer. Upp till Gerhart och fylla i nödvändiga papper för att de som ska göra montagen ska se att de är lagligt skjutna och sedan kunna exporteras vidare till Sverige. Även papper för att transportera kött från farmen till bostaden krävs. Även det för att visa att djuren är lagligt skjutna. Vid en eventuell kontroll av polis efter vägen ska ett sådant papper visas upp. Uppmärkning av skinn och huvudtroféer är av riktigt stor betydelse. Som vi blev varse om hade man blandat om Impalaskinn med Blesbuckhornen. Det hade nog inte varit en höjdare att få det monterat ihop. I vårt sällskap rörde det sig om sju bogmontage, lika många normala hornmontage.

Väl framme efter sex timmars bilfärd börjar förberedelserna för flyget hem. Packa om väskorna, kolla vikten på bagaget m.m. Chris kör iväg direkt med köttet till en slaktare som han känner och troferna till uppstopparen. I värmen här så finns inget annat val än att skynda sig för att köttet inte ska förstöras och troféerna surna så att ingen vill jobba med dem.

SYDAFRIKA 2009 - DAG 7

Dag 7.
Idag har det varit den varmaste dagen under hela resan, ca. 35 grader. En dag som denna sliter verkligen solen på en och vi märker att det är viktigt att ha hatten på huvudet och dricka väldigt mycket. Sköt även en kobra i campen idag inte stor men fruktansvärt giftig.

Henrik sköt en Impala idag, en ganska fin trofé. Efter att vi burit impalan till vägen gick vi vidare för att hitta en fin Oryx. Men ingen hittades. Helt plötsligt bland alla små träd och buskar brakar det till och min guide säger att det är en stor eland. Vi går fram för att se på den, men när vi kommer fram till en lucka så ser vi att det är 2 noshörningar, en mamma och unge. De står endast 50 meter framför oss och vi står helt still för att bara kolla på dem. Vi märker att de är oroliga och de får doft av oss. Och från ingenstans kommer den gigantiska noshörningsmamman springandes mot oss för att skrämma oss och skydda sin unge. Jag och guiden tar till språnget och jag kan säga att jag aldrig sprungit och klättrat upp i ett träd så fort förut. Som tur för oss så viker den av, men står fortfarande bara ca 30-40 meter ifrån oss. Efter ett tag så beger dem sig av och vi klättrar ner ifrån trädet. Det tog ett par minuter innan pulsen går ner, för det var verkligen spännande där ett tag.
Seved forsatte spårandet efter den påskjutna Warthogen. Spåren gick ned mot ett vattenhål, där det tyvärr inte gick att reda ut spåren. Då hade spåren följts i ytterliggare någon kilometer. Väl framme vid vattenhålet bestämde vi oss för att invänta om grisarna skulle göra ett besök. Att platsen är välbesökt blev vi snabbt varse om. En Duyiker, Schakal och en Kudu gick fram till vattenhålet under den timma vi väntade där. På eftermiddagen gjorde ett sista försök på Blue Wildebest. Ett område där de i huvudsak befinner sig gicks igenom. Men icke gick de att finna. I takt med att timmarna gick och värmen stiger så blir djuren betydligt svårare att hitta. De ställer sig alldeles stilla under träden som ger skugga.

Värmen gör att även vi som jägare blir mindre uppmärksamma och i princip alla kontakter med vilt som man ser blir en bakända på kort avstånd i absolut full fart. På eftermiddagen gjordes ett nytt försök på ett nytt område. Ser direkt ett par riktigt stora Warthogs. Guiden visar mig de men tyvärr fastnar min blick ca 100-150 meter fram i terrängen. Guiden pekar hela tiden och säger big, big Warthog. Får inte syn på dem förrän de efter ett antal sekunder springer iväg. Helt förståeligt eftersom de var på kanske 30 meter. Min sökande kropp och blick hade avslöjat mig. Intill klockan halv sex händer ingenting då guiden får se en Giraff. Av dagsljuset återstår ca 20 minuter. Ett avslutande kort på en Giraff får bli ett bra avslut.

Tar några bilder med en pocket digital kamera. Vid sista kortet så blixtrar blixten till. Troligtvis skrämmer blixten fram en ensam stor Blue Wildebest tjur. Ner på backen snabbare än blixten. Den riktar blicken mot oss och startar ett med ett blåsljud som motsvarar någon form av larmsignal. Tjuren går fram, vi väntar. Lite till och det är dags. Tjuren är orolig. Tar några steg till. Står knästående, vapnet i skjutpinnen. Siktar mitt i bröstet, Pang. Ner går tjuren i ett stort dammoln. Hinner inte med innan den är uppe igen och springer iväg. Rusar fram kan dock inte se något blod. Guiden tar på spåren som är ganska tydliga i sanden/gruset. Efter ca 50 meter finner vid blod. Hittar en benbit. Vad bra..... Finner tjuren efter ytterliggare 150-200 meter. Riktigt stor glädje. Guiden är minst lika glad, vilket glädjer en extra. Han har gjort ett bra jobb vilket han också känner. Tjuren mäter 25 tum, vilket anses vara riktigt stora. Avslutar nu dagen med ytterliggare en god middag i ljuset av ett ankommande åskoväder. Blixtar och smäller kommer snabbt efter varandra. Idag blir det inte uppdatering på grund av åskan.

Gunnar var naturligtvis mycket nedstämd av händelsen med kudun men ville trots det gå ut på eftermiddagen för att få ett positivare slut på dessa dagar. Eftersom vi gått ca 15 km per dag bestämdes att det fick bli försök på en wharthog. Dessa får jagas vid vissa vattenhål till skillnad från andra djur. Att sitta och passa vid ett vattenhål är fantastiskt då det alltid kommer djur för att dricka. Den andra grisen som kom hade betar som var stora nog för att bli ett fint minne. Trots att det var ett bra skott sprang den ändå 100 meter, men var död då vi kom fram till den. Så slutet på jaktveckan kändes mycket bra.

SYDAFRIKA 2009 - DAG 6

Dag 6
Henrik fick tillfälle att skjuta en stor Impala. Första skottet bra men avfångningsskottet blev ett missöde. Impalan slängde med huvud och horn. Kulan gick in i ena hornet med resultatet att det ena gick av till hälften. Lite synd eftersom det var en trofe på 21 ¼ tum. För den storleken får man dessutom betala extra.

Seved avslutar dagen med att skjuta på en Warthog. Träff, men tyvärr alldeles för dålig för att få stopp på den. Warthogen var en av åtta och stor, riktigt stor. Skottet måste ha träffat lite långt bak. Ej tagit något ben eller lunga. Warthogen är precis som alla andra djur här nere väldigt hårdskjutna. Du måste in i lunga och helst av allt träffa ett ben för att de ska bli på plats. På plats kan vara inom 50-100 meter. En ren lungträff har vid några tillfällen inneburit att viltet tagit sig 200 meter utan en enda bloddroppe. Då krävs bra spårare. De vi alla har haft tillgång till här har visat sig vara av absolut högsta klass. Seveds påskjutna Warthog spårades ca 3-4 km, men tyvärr kunde den inte återfinnas denna dag på grund av mörkret.

Gunnar fortsatte med att ha fokus på att hitta en Kudu. Under förmiddagen gick vi upp på en bergsknalle där det fanns ett torn för spaning. Eftersom tornet var dåligt var det bara guiden som gick upp i tornet. Gunnar satt på en sten med en dalgång framför sig. I botten av dalgången var det ganska tätt med träd och ingen fri sikt. På den andra sidan var det en sluttning med mindre antal träd och sluttningen i sig själv gav sikt. På 500 meters avstånd syntes tre noshörningar, 5 Eland, några Oryx och en Kudu-ko. Eftermiddagen gav sedan skottchans på en Kudu-tjur. Den stod på andra sidan av en uttorkad flodbädd. Kroppen var skymd av trädgrenar men främe delen var fri. Bra stöd gjorde att skott lossades i brösthöjd ca 20 cm in i djuret. Djuret försvann ur synfältet direkt och guiden reste sig och sa att det var klart, och vi reste oss för att gå över flodbädden. Tyvärr visade sig detta förhastat då djuret plötsligt syns springade uppför backen på andra sidan. Detta resulterade i ett slängskott utan resultat. Under det fortsatta eftersöket fanns lite blod och djuret gick stannade men stöttes av en flock på mer än 10 Eland när vi var ungeäfr 50 meter i från det. Det var i detta område buskvegitation med ca. 20 meter sikt. På grund av mörker var eftersöket tvunget att uppdateras. I området fanns förutom Eland också andra Kudu. Eftersom man inte använder spårhundar (på grund av liten överlevnad), är man helt beroende av spårning via sin egen syn. Eftersöket fortsatte dagen därpå och då på ett spår som inte visade något blod och där djuret gick rakt från området. Spårningen fick avslutas ca 6 km från skottplatsen då det spåret gick upp en bergsknalle med enligt sten ingen sand.

Jämför man en Kudu med en älg så är lungorna kortare bakåt på kudun och den har mer "utbyggnad" framåt. Att hålla in 20 cm var inte tillräckligt utan kulan gick antagligen igenom kroppen under halskotpelaren och framför bröstkorgen. Effekten blev motsvarande ett skott i taggutskottet på en älg. Eftersom ett påskjutet och skadat djur räknas som skjutet måste man betala full avgift, vilket på en Kudu blev en ganska bra tankeställare.

SYDAFRIKA 2009 - DAG 5

Dag 5, den andra jaktdagen på Sheldrake Game Ranch.
Strax före klockan 06.00 är det dags igen. Vi; Seved, Alexander, Gunnar och Chris, tillsammans med guiderna, sprids ut på fyra områden. Henrik ska söka efter Babianer tillsammans med PH Nico. Morgonen är helt fantasisk. Solen stiger upp. Kontrasterna mellan den mörka backen och vegetationen som sakta men säkert lyses upp av solen måste göra de allra flesta alldeles lyrisk. Vinden är som vanligt osäker. Vi tvingas ständigt svänga för att hamna rätt i vinden. Babianerna (tillsammans med de mindre aporna) betraktas som avskräde. Inne i campen kommer de mindre aporna och plockar sådant som lämnas framme.

Två första timmarna är det tyst på marken. Några Impalahanar som utmanar varandra gör oss uppmärksammade på att det finns vilt på markerna. Seved kommer på några skränade babianer som lever om och fightas med varandra. I en flock som denna finns det alltid de som vakar medan de andra gör vad de måste eller vill. Kommer nära men aldrig tillräckligt för att skjuta. De springer iväg och någon av ledarena i flocken springer upp i det absolut största träden som finns i omgivningen för att vaka medan de övriga fortsätter sin lek. Vi ser babianerna på ca 300 meter. Försiktigt smygs de på. Buske för buske, sakta men säkert. En tio minuter är vi framme vid det skottläge som måste vara det bästa vi kan ta utan att röja oss. Ned med skjutstödet, ner på ändan, upp med bössan och siktet på målet. De tre vakande babianerna blir orolig. Pang, ner faller den. En stor babianhane.

Nu får vi gå någon kilometer för alla djur som vi var ute efter är borta, försöker guiden säga på knacklig engelska. Resan blir dock inte längre än mer än ett par hundra meter då vi stöter på en vilande bläsbock som tillhörde de prioriterade valet tillsammans med Bluewildebeest. Ett kort avstånd men en massa kvistar och buskar ivägen. Kan inte få bra skjutstöd från backen. Guiden visar mig (Seved) att ta stöd med geväret på hans axel för att komma upp ovanför buskarna. In med fingrarna i örat och det ska vara klart. En stor fin Blesbuck faller ner. Klockan är inte mer än nio. Men mitt förmiddagspass är klart. Otroligt nöjd. Ibland räcker det inte med att vara den mest ljudlösa jägaren som gör det mesta rätt, det fungerar ändå inte. Viltet stöts iväg enligt vårt tycke utan särskild anledning. Nästa gång så finns de kvar trots att det som i detta fall skjutits ett skott ett par hundra meter ifrån det.

Inne i campen gör Henrik sitt bästa för att få bort ett stort antal störande apor som springer omkring. Chris har tagit en tidigare i morse. Henrik får en liten som faller ner bland klipporna, men på grund av att ormar också gillar klipporna som finns på kullen vid campen så blir inte sökandet speciellt omfattande. Henrik går upp till utsiktstornet som finns vid campen för att titta efter fler. Vid skjutbanan intill sitter en babian. Enligt alla vi övriga så inträffar vid vi säger är ett lyckoskott. Han får den, på ett förkort håll i förhållande till kaliber. Som Chris utryckte det. Hade det varit ett skott på ett djur med ett pris så hade det nog inte skjutits. Guiderna, PH och personalen är glad av att antalet apor har minskat i campen.

Gunnar: Högst på Gunnars önskelista står kudu. Helst ett djur med väl utvecklade spiralhorn. Under förmiddagspasset blev det en promenad på 8 km utan att sett någon Kudo. Dock såg vi Waterbock, Oryx och Impala. Av dessa var dock bara Impalan skjutbar. Eftermiddagsasset blev ytterligare 7 km och började med närkontakt på en stor Kudotjur, dock med guiden 5 m före och i vägen, så det blev ingen skottchans. Dock gjorde han sen ett enastående jobb med att spåra djuret. Inte minst på grund av marken som i det området var rödjord med lite sten och på grund av det varma vädret så försvinner inte alla tidigare avtryck. Vi var i närkontakt först efter ca 2,5 km då vi såg djuret och sen efter ytterligare 2 km. Då var vi ett område med små träd så jag hörde bara djuret när det försvann. Vi fortsatte följa djuret, men kom inte mer i närkontakt med såg istället en liten grupp Oryx. Själv såg jag fyra men det kunde varit fler. Med andra ord en dag med mycket upplevelser, mycket motion, men inget skjutit.

SYDAFRIKA 2009 - DAG 4

Dag 4 idag, första jaktdagen på Sheldrake. Steg upp 04.45 för att börja jakten vid halv sex. Morgonen började ganska molnigt och värmen tog ett tag på sig att komma. När molnen bröt upp och solen kom fram vid klockan 10.00 blev det genast väldigt varmt, (över 30 grader). Vinden var ostadig hela förmiddagen, vilket försvårar både upptäckt och ansmygning på djuren när man väl har sett dem. Går man fel i vinden så ser man dem knappt. Går man för ljudligt ser man endast djuren när de springer iväg, och tittar man fel ser man inte kontrasterna som uppstår mellan djuren och vegetationen. Guiderna som vi har med oss har verkligen goda ögon. Vi lär oss men det tar tid att se dessa kontraster. För absolut inga upptäckter är hela kroppar, klara nittiogradiga lägen utan kvist, buskage eller annat emellan oss och viltet. Det man oftast ser är ett viftande öra, bakben, ett horn som sticker upp, lite grand av ryggen eller huvudet. Har viltet sett dig innan du ser det, är det i princip ingen chans att lyckas komma i läge. Den allra minsta rörelsen avslöjar dig. Förmiddagen blev full av sådana lägen för oss alla, eller så uppstod lägena på vilt som vi för tillfället inte var ute efter, eller så var de för små.

Senare under eftermiddagen sköt Seved en Impala, en bock vars horn mätte 20,5". Även Henriks eftermiddag blev väldigt lyckad. Sköt en Waterbock vars horn mätte 28", vilket precis är gränsen för att skrivas in i Rowland Word Book. En sak man måste se upp för är alla spindlar, som är stora som handflatan. Dessa bygger sina nät mellan träden, så man måste se upp när man går. Skönt att höra är att de inte är giftiga. På vägen tillbaka till campen så såg vi en Mozambique Spottkobra (väldigt giftig), ormarna är betydligt mer synliga i år jämfört med förra året. Men nu väntar en grillad middag, sydafrikanskt vin och utbyte av dagens erfarenheter.

SYDAFRIKA 2009 - DAG 1-3



Camel Thorn Lodge

A little text from Chris.
"Well, my friends from Sweden have arrived again in South Africa, and its hunting time once again. I was not able to meet Seved, Gunnar, Henrik and Alexander at Johannesburg Airport and Lynne, my wife was delegated to this task as I had a minor surgery that morning - removal of a small kidney stone - quite a painful thing considering we were leaving directly for the bush. To keep the story short, I can say that we managed to leave Pretoria for the hunting area by mid-day., with Gunnar driving and me resting.

We met with the rest of the party at Camel Thorn Lodge in late afternoon and prepared for the hunting to follow to next day - and what a day it was! A total of eight animals the first day, the details of which you will read about in the Swedish narrative. Needless to say I did not really venture far from the house with a few tender body parts dictating this inactivity. The trip to Camel Thorn Lodge was not only a precursor and acclimitisation opportunity before we traveled on to the main hunting area in the north, but also to meet again with friends Mike and Lynnette Greyvenstein who own a part of the hunting area and very kindly let us partake in these activities. Also there was Antony and Caroline Illing. Anthony is a very experienced hunter and was partly instrumental in the great success of day 1. We rounded the day of hunting off with a great dinner cooked by the Zimbabwean chef resident at the lodge.

Well, what a great start to the week long trip. The next morning we left directly for Sheldrake - a wonderful place right up in the north of the country (see http://www.sheldrake.co.za/ for more details.

Now, after arriving at Sheldrake, and sitting on top of a small mountain to get internet coverage and compile this short portion of the story, and looking at the African night sky, I look forward to placing more coverage of the trip in the coming days."

Dag 1-3 (1/5-3/5 2009)

Dag 1 ankommer vi till Sydafrika vid 10.00 tiden på morgonen, Chris som skulle komma och plocka upp oss på flygplatsen fick under natten åka in på lasarettet för att operera bort njursten. Lynne (Chris fru) fick då komma och hämta oss. Vi begav oss genast till en Game farm som en vän till Chris är delägare i. Farmen (Camel Thorn Lodge) ligger 22 mil norr om huvudstaden Pretoria, nära staden Thabazimbi. Innan det hastiga mörkret lägger sig så skjuter vi in våra vapen för att vara totalt förberedda inför morgondagens jakt.

Dag 2 stiger vi upp strax före klockan 06.00, äter frukost och packar ihop våra saker för att sedan ta oss ut i markerna. Vegetationen här var en kombination av träddungar, öppna fält och täta buskage, vilket är helt annorlunda mot Sheldrake (där vi var förra året). Vi begav oss ut i fyra grupper (en jägare + en guide). Efter ca 40 minuter hörde vi första skottet, Gunnar hade skjutit ett vårtsvin. Innan lunchen hade Gunnar hunnit skjuta ett vårtsvin, två Impala och en Redheartebeest varav två mycket fina troféer. Alexander fick skjuta 1 Impala och en Bluewildebeest. Det Alexander inte uppfattade innan han avfyrade skottet mot Impalan var att ena hornet var avbrutet på hälften, troligen efter en fight med en annan Impala. Henrik sköt på eftermiddagen en Redheartebeest, och Seved sköt en mycket fin Kudu med horn på 47". Ett skott att vara stolt över på 250 meter.

En helt fantasisk miljö, otroligt bra boende, bra service, bra värdskap och en underbar natur. Lite av det man föreställt sig innan man kom. Högt gräs, vackra gröna träd och massa djur som betade. Konsten att komma åt djuren är att göra sig liten och osynlig. Under kvällen i samband med att viltet skulle hämtas in fick vi från strålkastarskenet på bilen bland annat se sex noshörningar komma springande över vägen.

Kvällen avslutades med en enormt god middag framför en öppen eld. Gunnar fick också sin inspark av Anthony i den afrikanska jakten som innebär några obegripliga ord på afrikaan, blod på kinderna och pannan samt att man får en bit av levern som ska inmundigas från det första viltet man skjutit. Absolut inte gott, men ett måste.

Dag 3 på morgonen är det regn i mängder vilket är väldigt ovanlig för denna tid på året. Packar ihop för att resa upp till Sheldrake game ranch. Sheldrake ligger ca. 2 mil söder om staden Musina som är en gränsstad mot Zimbabwe. Resan går efter dåliga sand och grusvägar vilket gör att det tar lite längre tid än väntat. Väl framme på motorvägen som är absolut nylagd får vi sju stora stenskott på vindrutan och en söderslagen sidoruta. När vi kommer fram så väntar våra guider från förra året på oss. Det blev några glada miner från guiderna som Henrik och Alexander hade. Snabbt in med bagaget och maten från bilen och ut på skjutbanan för att göra den obligatoriska vapenkontrollen. Träffbild och rätt inskjutet för avståndet. Här på Sheldrake så är det vanligaste skjutavståndet uppemot 80 meter.

Eftersom att det är höst här nere i Sydafrika, så är det lite regnigare och varmare än vanligt, vilket innebär att otrevliga djur som ormar, spindlar mm fortfarande är aktiva. På väg upp till platsen där vi nu är och skriver för att få täckning på Internet stötte vi på en Bergspyton ca 3-4 meter lång och 15 cm i omkrets. Usch. Guiden har precis skjutit en Egyptisk kobra som hade en Pufform i magen. Som Guiden sa.. -"Very dangerous". Blir en tidig kväll eftersom jakten ska gå igång vid halv sex på morgonen imorgon.

SYDAFRIKA 2008 - DAG 8

Dags att åka hem efter en händelserik vecka. Henrik 19 år idag. Vi klev upp tidigt och skar upp köttet som skulle med hem.

Resultat för jakten:
Alexander: 1 Kudu och 1 Impala
Henrik: 1 Impala
Seved: 1 Oryx, 1 Impala, 1 warthdog, 1 stenbock

Efter att vi ordnat klart med köttet så åkte vi iväg för att kolla om vi hade möjlighet att få se några noshörningar. Såg två stycken mycket stora. Man kan verkligen se tyngden när dem rör på sig. Vi var så nära som 20 meter ifrån dem men noshörningarna själva ser väldigt dåligt.

SYDAFRIKA 2008 - DAG 7

Gemsbock

Vårtsvin

Vi gick ut tidigt, 06.00. Seveds dag: Började med att stöta på en Impala och en Kudu. Efter ca 3 timmars smygande så såg jag och guiden ca 10 st Gemsbockar. Detta ville vi inte missa. Fick krypa ca 150 meter i en sandbädd. Det märktes att flocken var orolig. Ett par vårtsvin sprang iväg, just mellan oss och flocken. Nu var det dags att välja, valde en bock med bra skjutläge i öppen gata. Hyggligt stort djur.Pang, ner på backen.

Senare under dagen så såg vi ett vårtsvin som kom sakta gående. Vi smög fram i ett bra läge, ca 80 meter från. Jag tog stöd, och pang. Vårtsvinet skriker högt.

Henriks dag: Trots några dagars jakt, fortfarande ingen riktig träff. Hade en halvtung förmiddag utan mycket sett, jag och guiden bestämde oss för att ta en riktigt kort lunch för att sedan fara ut igen. Efter bara någon minut så såg vi en riktigt stor Eland. Denna märkte dock av oss och sprang iväg. Efter ytterligare 30 min så fick vi syn på en grupp Impala. En stor bock stod klockrent till. Jag fick ta stöd på guidens axel och pang, träff. Skönt att det äntligen släppte, sista jaktdagen och sista passet. Impalans horn mätte 23 inches. Det är förresten oerhört imponerande att se dessa djur hoppa över träd och buskar högre än 2 meter.

På kvällen tillbaka efter jakten så fick vi, (Henrik och Seved) vara med om en typ av "ritual", eller invigning kan man säga. Den går ut på att man inviger alla som skjutigt sitt första djur i Sydafrika, med blodsmärkningen samt att man smakar en bit av levern på det djur som man har skjutit - och det var inte det minsta gott..

SYDAFRIKA 2008 - DAG 6

Det är Fredag den 25/7 och vi klev upp 05.45 på morgonen för att göra oss klara för jakt. Väl ute så började dagen bra för Alexander, redan efter 10 minuters vandring så dyker en Impala upp. Han tar fram bössan och pang, träff. Impalans horn mättes till 23.5 inches.

För Seved började dagen med att smyga på en grupp Blouwildebees, fick efter ca 1 timme ett skjutläge men sedan sprang de iväg. För Henriks del blev förmiddagen ganska händelsefattig, såg några djur, men som inte var skjutbara.

Eftermiddagen började bra för Alexander den också, sköt en Kudu efter ca 40 minuter, vars horn mättes till 40.5 inches. Henrik hade på eftermiddagens jakt en ansmygning på en Waterbock, men den märkte av dem när han skulle ta fram bössan. Han hade förutom detta även en ansmygning på en grupp Impala och en Zebra. Dock ingen skjutning.

SYDAFRIKA 2008 - DAG 3

Sheldrake Game Ranch

Det är den 22/7 -08 och idag ska vi bege oss till Sheldrake Game Ranch som ligger ca 45 mils bilfärd nordöst, ca 2 mil från gränsen till Zimbabwe. Vi begav oss klockan 06.30 från Chris (vi befinner oss förövrigt i samma tidszon som Sverige) och temperaturen ute är bara någon plusgrad, som bara efter någon timme brukar stiga till omkring 25-30 plusgrader. Under bilfärden påväg till ranchen så passerade vi flera vilda djur, som bla. en grupp Impala och en grupp giraffer. Vi stannade till efter vägen där det fanns en shop som gjorde uppstoppningar av djur, som var riktigt häftigt att se. Bland annat så höll dem på att göra ett fullmontage av en vuxen giraff som någon rik oljeshejk skulle ha. Ju längre vi tar oss på färden till ranchen desto tydligare blir det att det är enormt stora skillnader i samhällena, antingen så är man fattig eller så är man rik, det finns inget direkt mellanläge.

 

Efter den långa bilresan så är vi äntligen framme vid Sheldrake Game Ranch, som är ett flera kvadratmil stort område. Vi kör ca 1 mil in i Ranchen där vårat läger är. Lägret är jättefint, och det är här vi ska befinna oss när vi inte är ute på jakt. Innan det mörknade så begav vi oss ut på en gamedrive, där vi blev informerade om området och dess djurliv. Vi stannar även till och kollar på ett av Sydafrikas gigantiska träd. Just detta var drygt 30 meter i omkrets. Kvällen avslutas vid lägerelden där vi laddar inför morgondagens jakt.

SYDAFRIKA 2008 - DAG 2

I dag hade vi bestämt oss för att besöka en lejonpark ca 45 minuters bilfärd bort från Chris hus. Han berättade att 2 veckor tidigare hade just detta ställe blivit rånat av en liga där det även skedde en dödsskjutning. Generellt är brottsligheten väldigt hög i Sydafrika och därför har alla hus höga murar eller stängsel runt om sig. På Chris kvarter som är ett litet finare ställe var hela området omringat av höga elstängsel och taggtråd och även patrullerande vakter.

 Väl inne på lejonparken fanns mycket att skåda så som unga och fullvuxna lejon, hyenor, giraffer, zebror och andra afrikanska djur. Vi tog bilen och körde in i speciella inhängnader där lejonen fanns, säkerheten var lite sisådär. Första inhängnaden vi körde in i fick man passera olika portar för att ta sig in till lejonen. Senare när vi skulle till nästa inhägnad så stod portarna vidöppna, vi tänkte att de kan väl inte finnas några lejon där inne p.g.a av detta. Men vi bestämde oss för att köra in och väl där inne så fanns det flera lösa lejon som sprang omkring. När vi begav oss därifrån så frågade vi vakterna som arbetade just utanför dessa öppna portar om dem inte skulle stänga dem. Men de svarade bara på sin knackiga engelska: "The lions got food yesterday, so today we are not scared. But tomorrow we will be!".

SYDAFRIKA 2008 - DAG 1

Efter många timmars flygning landar vi äntligen i Johannesburg i Sydafrika. Vi blir hämtade av Chris som har bjudit ner oss, (Seved, Henrik och Alexander ) på jakt. Första kvällen hemma hos Chris blir lugn, med god mat, Sydafrikanskt vin och lite biljardspel in the boys room.